En anekdot ur verkliga livet:
Borbos hade ordnat en vinterförvaring för båda våra bilar till en försumbar kostnad.
Idag var dagen då vintern började var det bestämt.
Sagt och gjort, vi bogserade min svarta eftersom jag ska ha motorn i vardagsrummet över vintern för litet småfix och Borbos körde för egen maskin. Vi visste inte vad det var för ställe vi ordnat utan först när vi kom fram visade det sej att det var en gigantisk maskinhall med ett flertal bilar som redan gått i ide. Gubben som har stället var fantastiskt trevlig och hade ordnat överdrag till våra bilar för att de inte skulle bli dammiga! Maskinhallen var ren och fin, utomordentligt slätt betonggolv och hade enligt uppgift aldrig haft ohyra eller gnagare.
Vi tittade oss omkring för att på naturligt nyfiket sätt försöka se vad de andra bilarna var för några.
Plötsligt utbrister Borbos: "Där står en till!" Mycket riktigt, där stod en VW under en pressening.
"Innan 67" konstaterade vi utifrån stötfångarna. Med raska steg gick vi fram. "Hmm inga skärmar".
Jag lyfte litet på presseningen och kollade dörrarna och ratten. "Innan 64, efter 59"
Öppnade framluckan och checkade huvspärren. "Det är en 60:a!"
"Ja, den har stått här i 3 år nu. Han som äger den har blivit sjuk." sa gubben.
Det var i detta ögonblick som Borbos lät skynket falla och skåda! Det är en modell 117!!!!
"Är den!!!!!......" skrek jag, men samlade mej snabbt och fortsatte "....till salu?".
"Japp! Du kan få numret till honom" sa gubben, och min puls passerade 300.
"Tja, jag kan ju ta hans nummer och se om jag ringer honom nån dag..." sa jag nonchalant.
Jag var oerhört glad att jag till vardags kör Vr6 och att den bilen har en rätt hyfsad prestanda.
Detta fick den skäl att visa på väg hem.
Var tionde minut var jag tvungen att påminna mej om att det var bara jag som fått numret, att det var bara Borbos och jag som hört att den var till salu, och att jag behövde inte ligga på 200 km/h för att hinna före nån annan.
Jag tog inte av mej skorna, jag hängde inte av mej jackan. Familjens välkomnande leende stelnade då jag passerade dem i min fantiserade kamp mot klockan på väg mot telefonen, för att febrigt trycka de nedklottrade siffrorna i rätt ordning.
Nu har jag dock lugnat mej.
Jag har pratat med den sjuke ägaren, och snart är han bara sjuk,
för han kommer inte att vara ägare till bilen mycket längre.
IT'S MINE I TELL YOU! MINE!! ......my precious.....
se bilder på vinterflytt och en liten titt på 60:an
http://www15.brinkster.com/antonpanton/vinter.htm_________________
Insert cult movie and/or emo quotation here....
Logga in
Bli medlem
FAQ
Medlemmar
